Samiska koppel

Jag har ju nästan glömt bort att jag hade en blogg ;-)
Eller kanske inte, men jag skrev ju sist att jag lovade att visa mer från mitt vävande av Sameinspirerade koppel.

 Även om det bara är drygt en månad sedan så vet jag inte ens varför det kom sig att jag var tvungen att testa, mer än att jag blev så irriterad för att det inte gick att köpa ett eller två samiska skoband då. Det är ju oftast skoband och ibland bälten dessa band används till annars.

Svärmor hade iaf en sådan där brio barnvävstol, jag insåg på en gång att det gick inte att väva sådana här band på den, men själva grinden eller vad det nu heter var lätt att peta av, och vips hade jag en bandsked eller bandgrind :-) Ja, jag kollad lite på nätet och testade, köpte några begagnade (och någon ny) bok, och en riktig bandsked (eller två) och övade under tiden. Fel garn fick jag tag på, och fortfarande har jag inte hittat någon riktigt bra och lättvindig leverantör av sådant kamgarn som jag behöver så jag testar lite olika. Det bästa jag har provat är från Norge men ett projekt att få beställt hit. Men lycka första gången jag fick en sådan leverans och så mycket finare det blev.

Men ibland när jag suttit där med 70 trådar och petat in i bandgrinden och skall reda ut varpen så undrar jag vad jag sysslar med. Jag som aldrig någonsin i mitt vuxna liv sysslat med textilslöjd. Och har ett väldigt tåligt tålamod. Jag brukar t.om nåla upp gardinerna i väntan på mamma som kommer en gång i halvåret ;-) Har testat tejp med...

 

Ja, och då var det bara att väva på, varje band blev jämnare och finare än det förra, och när jag hade vävt några som jag ansåg presentabla så fick jag fota dom och börja sälja.

 

Ur den norska boken vävde jag en hel del när det svensk/finska gula tog slut, för det är den färgen som går åt fortast återföljt av rött. 

 Sedan när någon vill köpa ett koppel så klipper jag det i den längden som önskas (ett band bli oftast två korta utställningskoppel) och syr på den haken köparen vill ha och fixar till en snygg tofs och så.
Vi fick liv i den gamla Husqvarnan, likadan som min mamma hade när jag var barn, backen som bråkat fick vi att fungera med.

Ibland försöker jag få Fluffen att mannekänga och visa koppel, men det är inte det lättaste så min gråa brädvägg får funka. Men hon är ju fin både med och utan koppel, och på nästa utställning kan alla springa där med sina svarta nylonkoppel medan hon har ett färgglatt samiskt utställningskoppel. HA!
Vilket har jag inte bestämt än, men jag har någon favorit :-)

 Och vill någon se alla koppel så har jag ett album på facebook, det hittar ni HÄR.