Fia snickrar...

Ja, man kan ju inte ge upp så lätt. Jag har ju visat förut vilken dålig snickare jag är, men nu efter tre år eller så så vågar jag mig på´t igen. Ok, kan erkännas att det är inte mer avancerade grejer än en tioåring hade klarat, men ändå.

Vi har kört bort flera lass med rivningsvirke, tyvärr har vi ingenstans att spara det, en hel del är ju fint virke, men för att det skulle kännas lite bättre, så snickrade jag ihop några fågelholkar.

Svärfar har för länge sedan hängt upp ganska många fågelholkar på träden och huset, men dom börjar ramla isär, så det var dags för några nya tyckte jag.
Ja, det tar ju inte lång tid precis, sedan att det sticker ut någon spik här och där och det kanske är någon glipa, det är så det bli när jag snickrar. Dessutom har jag hört att det är bra om dom inte är för täta, lite ventilation behövs alltid ;-)

Förstås hittade jag inget borr just då, men jag hittade tre färdiga fågelholkar i friggeboden, som svärfar har köpt för flera år sedan men aldrig fått upp. Så nu kan jag sätta upp nya fågelholkar både på huset och i skogen runtomkring :-)

Och jag hade sällskap av trädgårdsmästarhunden, hon är mindre rädd för hammare än matte, kommer gärna och sticker fram nosen just när man hamrar. Farligt, farligt lilla vovven försöker jag förklara. Men som vanligt så struntar hon i vad jag säger.

Och att mina fina penséer ser bedrövliga ut, det kan jag inte skylla på henne den här gången, utan det får jag skylla dom kalla nätterna på. Så någon fin påskpyntad trappa blir det inte i påsk. Ja, ni kan ju tänka er vad som skulle hända om jag satte dit ris med påskfjädrar, Muffy skulle iofs tycka det vore fantastiskt roligt ;-)